I Anderna är guaguas små barn. Här i Karibien betyder det en liten buss. De senaste veckorna har vi ägnat många timmar på såna små bussar.
Det är ett skönt, men dyrt nöje med hyrbil. Dominikanska Republiken är ett väldigt motoriserat land. Ju större desto bättre, och det finns betydligt mer lyxbilar här än hemma i Sverige. Det ska helst vara fyrhjulsdrivet och jeepar och tonade rutor. Hur folk har råd vet jag inte. Gissar på många stora lån och ett inte-överhuvudtaget-utjämnande-skattesystem. Det känns ibland som att det bara är vi och de allra fattigaste som promenerar runt i den här stan. Annars är det bilburet som gäller, eller publik transport som conchos, motoconchos och guaguas. Om conchos har jag redan skrivit här. Motoconchos är motorcyklar där man hoppar upp där bak och betalar en fast taxa, lite olika stor beroende på hur man ser ut, för att komma till sin destination. Det vill säga extra stor taxa om man ser ut som jag gör... Motoconchos finns mest i mindre kuststäder.
Men nu har vi alltså lämnat sötebrödsdagarna med hyrbil bakom oss och åkt till playan med publik transport två helger i rad. Det är tröttande men också underhållande. Först åkte vi till en av de närmaste stränderna, Juan Dolio, en söndag. Man tar guaguan från en liten station som mest ser ut som ett hål i väggen på marknadsplatsen bakom Barrio Chino. Där blir man instuvad på minisäten där två rumpor knappt får plats och mellan stora bylten av baggage. Den här resan var lite speciell, för det var nästan bara kvinnor - unga, äldre och en massa barn - på guaguan. De flesta var finklädda. Jag satt med stora nyfikna öron och försökte tjuvlyssna på konversationerna, men när många dominikanska kvinnor talar högt och snabbt och i munnen på varandra förstår jag faktiskt nästan ingenting alls. Utom när det blev bråk med konduktören om att kvinnorna som trängt in sig sju i sista sätet bara ville betala för fem, eftersom det var så många säten som fanns. När vi började närma oss ändhållplatsen började en febril aktivitet med kammar, borstar och sminklådor. Kvinnornas "tubies" (konstnärliga håruppsättningar med många nålar som ska hålla det rakpermanentade håret rakt längre tid) kammades ut och alla var extremt tjusiga. Ska de vara så här fina på playan, tänkte jag? Men jag fick sedan besked av en tant med en stor salami i väskan att vi hade tajmat in bussen som passade bäst med besökstiden på fängelser i grannstaden. Alla skulle hälsa på sina pojkvänner, fäder, män och söner. Därav den tjusiga söndagsoutfiten.
För att komma till playan Las Terrenas på Samanáhalvön är det en annan liten bussterminal som gäller. Tyvärr går det bara två eller tre avgångar som är direkta, vi missade den och fick åka till Sanchez och sedan byta till en mindre folkabussguagua. Guaguaföraren hade en kristen musiksmak som delades av konduktören och medresenärerna, vilket resulterade i kristen allsång. Jag försökte mig på att säga att vi redan var frälsta och kanske inte behövde ha högsta volymen på för att återvända till vår herre (volvel al señol), men det gick inte hem. Halva rumpan somnade efter halva vägen, eftersom den hängde utanför sätet. Men allt som allt tog resan kanske tre och en halv timme och det hände alltid spännande saker på vägen med folk som skulle plockas upp och släppas av och diskutera saker och ting.
Efter ett antal spännande motoconchoturer i lervälling och på smågator i Las Terrenas lyckades vi pricka in direktbussen hem. Trodde vi. Mannen lurade till sig sätet närmast dörren för att sträcka ut de långa benen. Det var också en felaktig slutsats. Direktbussen stannade nämligen varje gång det stod någon vid vägen och vinkade, vilket resulterade i en strid ström tåtrampande stående passagerare vid dörren, eller hängandes ut genom den. Tre japaner vinkades in och en placerades resolut på sin ryggsäck i mittgången. Hon skulle betala extra eftersom hon satt så bekvämt, menade konduktören skrattande. Ett gäng spanjorskor tog upp allsång eftersom bilstereon inte funkade (tack gode gud som hör bön...). Det förekom också en allmän japansk-spansk baskurs i bussen. Jag kom hem ganska nöjd, men mannen och ryggskottet lite mindre nöjda.
Än så länge är det mest roligt när saker och ting är lite krångligt här. Vi får se hur länge det håller. Till exempel så hade jag bestämt mig för att jag skulle försöka poströsta till EU-valet. Fixade valsedlar och grejer och behövde bara frankera kuvertet och skicka iväg. Men kollegorna på Instraw tittade mest konstigt på mig när jag sa att jag ville skicka ett brev. Ett vanligt brev? På posten? Det blev till att söka med ljus och lykta efter postkontor. På det stora shoppingcentrat på våning två skulle det ligga ett. Som tur var frågade jag i bankkön, där postkassörskan just stod och köade. Hon paxade sin plats i kön för att gå till posten och hjälpa mig att skicka iväg mitt gula kuvert. Växel hade hon inte och inte heller mintkarameller (vilket är standardvaluta i brist på växel, till FN:s revisorers stora förvåning). Så jag fick växel i vykort och frimärken. Hon sa att brevet säkert skulle komma fram på 15 dar. Jag tar henne på orden och bestämmer mig för att anse att jag uppfyllt min medborgerliga plikt.
